onsdag 21 december 2016

Ett farväl jag inte ville ta

Den 16 december tog vi farväl, kent och jag, i Stockholm. Det var en underbar konsert. En salig blandning av det bästa, gammalt och nytt. Saknade FF, Blåjeans och Pärlor, men man kan inte få allt. Jag fick i alla fall ett avslut. Det blev många tårar när de drog igång Mannen I Den Vita Hatten och avslutade med Den Sista Sången. Det gjorde så jävla ont i mig att jag fick vända mig om och burra in ansiktet i bröstet på Henke en stund för att mäkta med. De har varit med mig sedan jag var 12 år gammal och köpte Vapen & Ammunition, som jag sedan lyssnade sönder i flickrummet. De har varit med mig i tonårsfrustration såväl som vuxenliv, och de har alltid varit lika aktuella. Lika stöttande och tröstande. Det är svårt för mig att i ord beskriva hur mycket de betytt, och hur otroligt saknade de kommer vara. 

Jag tog en enda bild under konserten, det är den ni ser ovan. Istället för att stå med mobilen bara njöt jag, tog min sista chans och insöp kärleken. Många omkring mig stod konstant klistrade till mobilen och jag ville nästan skrika "KOM TILL NUET, SNÄLLA!" för de där trehundra bilderna är inte värt ett smack senare i jämförelse med faktisk närvaro. Enligt mig, säkerligen känner någon annorlunda och det är såklart okej! 

Tack kent, för allt. Ni kommer alltid vara mina hjältar! 💗


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar