Att bjuda på en upplevelse...

... är ju bra mycket roligare än att ge bort materiella ting i julklapp. När jag satt på pendeln till Nynäshamn i november såg jag en reklamaffisch för Planet Earth - Live in Concert. Det har aldrig varit så enkelt att köpa julklapp förut. Det var bara så självklart! Så, den 5:e mars skall jag och Henrik till Stockholm och Globen, tillsammans med mamma och pappa (som blev gröna av avundsjuka och sugna på egna biljetter, så så fick det bli). SÅ himla kul att få med dem också! 

Kul med upplevelser istället för materiella ting, som det ju annars blir. När jag först berättade om min plan för Henrik blev han rörd till tårar, och det blir han aldrig. Då kändes det ännu mer rätt och självklart. Han ÄLSKAR naturprogram och slukar allt inom den genren som han kommer över.  Det kan helt enkelt inte bli en större fullträff. Underbart! Ingen billig historia för en fattig student som jag (skulle såklart ha bästa platserna också, för sån är jag), MEN det är värt varenda liten krona! 

GUD VAD JAG SER FRAM EMOT DET HÄR! <3 

Vi hörs! 

Skevt

Läste nyss denna artikel där Jan Carlzon, höjdare inom SAS, förespråkar kvotering eftersom "kvinnorna snart kommer ta över". Det är med blandade känslor jag försöker processa det jag just läst. Dels är jag ingen förespråkare för kvotering. Det är inte på det viset vi vill få in varken kvinnor eller män i arbete eller i styrelsepositioner. Det är helt enkelt fel väg att gå. Det är kompetensen som är a och o. Könet hen föddes i skall inte vara förutsättningen, det skall individens förmåga att sköta sitt arbete snyggt och på allra bästa sätt vara. DET är förutsättningen, DET är någonting varenda chef där ute kan kräva av en människa som placerats på en viss position. Hur kan detta inte ses som självklart, år 2015? 

Men det är inte just hans vilja att införa kvotering som stör mig mest. Det som gör mig mest förundrad är att vi här har en man som känner sig hotad av det kvinnliga könet. En man som anser att kvotering behövs, nu när mannens roll som högste hönset (enligt honom i alla fall) hotas. Jag vet inte hur jag skall se på detta om inte som en otroligt tragisk fars. 

Ja, jag är för ett jämställt samhälle. Jag vill att arbetsfördelningen skall ske naturligt mellan kvinnor och män. Jag vill att kompetens skall ha större betydelse än vilket kön du föddes till. Jag vill att kvinnor och män skall kunna samverka, arbeta tillsammans, förstå varandra, uppmuntra varandra, TA HAND OM VARANDRA! Gå in på en arbetsintervju på samma villkor. Jag skulle vilja välkomna Carlzon till verkligheten. Kvinnans verklighet. Om du känner dig hotad, förtryckt eller liknande, då välkomnar jag dig att följa med på chuu-chuu-tåget i kvinnans historia, i hela världen, genom hela historien sedan vikinga- och medeltid. Jag vill be dig reflektera över detta, vad du just kläckt ur dig, hur du plötsligt känner dig hotad och skräckslagen inför en 70-30 uppdelning, när siffran tidigare varit betydligt högre. Fast åt andra hållet. 

För ja, det du nu fruktar, Jan Carlzon, det är precis det feminismen hela tiden försökt motarbeta.  Så många starka kvinnor har dukat under för just detta. En högst verklig verklighet, ingen fiktion, det var (och är fortfarande) på riktigt. Jag tror inte att du kallar dig själv feminist. Och jag tror faktiskt inte att du egentligen vill ha kvotering, 50-50, men nu när du känner dig hotad är det enligt dig en fin lösning som åtminstone är bättre än de där 70-30 som du är livrädd för, men det är knappast en upprättelse för alla de kvinnor som offrade sina egna liv för att kvinnan skulle få sin rösträtt. För att kvinnan skulle få vara gift och samtidigt ha ett jobb, för att kvinnan inte skulle vara fastlåst vid spisen och sina barn.  För att kvinnan skulle få makten över sitt liv. Är det genom kvotering, på grund av hur rädd DU är, du vill hedra dessa människor som spillde sitt blod för mig och världens alla kvinnor? 

Allt jag vet är att jag inte vill det, jag skulle känna mig allt för smutsig. 

Vi hörs. 

Pluggkramp existerar, mark my words

Just nu är det fullt ös medvetslös inför tentamen imorgon. Denna vecka har varit kaotisk, mitt huvud har inte riktigt hängt med i plugget vilket resulterat i att jag varit mer eller mindre handlingsförlamad. Aldrig någonsin tidigare har jag haft sådan jävla pluggkramp, snacka om spärr! Vi har åtta stycken essäfrågor att förbereda till imorgon, tre av dessa skall tenteras, och vilka det blir får vi veta vid 09.15 och vid 17.15 skall dessa tre frågor vara inskickade. Ni kan tro att det är en jävla pärs! Jag har dessutom "missat" tre dagars studier... 

Trodde jag var körd eftersom INGENTING HAR FUNGERAT, men så idag... idag... äntligen(!) släppte den här proppen som suttit sedan i måndags. Det är en härlig känsla som jag tänker ta vara på. I helgen är jag ledig och skall, förhoppningsvis, hinna fixa lite med bloggen. Den är ju så att säga ganska trist just nu, rent visuellt. 

Vi hörs! <3 

Wii U - äntligen mitt!

Här om dagen såg jag över ekonomin och insåg att jag faktiskt hade råd med det där jag velat ha - SÅ - länge: ett Wii U! Det här är en helt fantastisk konsol med många fina speltitlar. I min beställning la jag till Donkey Kong Country Tropical Freeze och en pro controller (som är på vift någonstans i Sverige, ingen vet var). Jag vet inte hur många gånger jag har sagt: "åh, vad jag önskar att jag kunde spela Super Mario Bros 3 igen", mitt absoluta favoritspel från Nintendo. Och vad upptäcker jag? Jo, det finns till Wii U, för 50 spänn. FÖR 50 SPÄNN! I repeat: för 50 S-P-Ä-N-N! Tillsammans med supermånga gamla titlar, helt i originalform. Kan meddela att det är lika kul nu som det var då. 

Igår satt vi i alla fall tre tjejer här och gapade, svor och asgarvade till Mario Kart 8. Upptäckte ganska snart att padden (syns på bilden) är fantastisk. Från den styr man hela konsolen via en touchskärm och den fungerar givetvis som vilken kontroll som helst. Skulle Henke vilja ligga och glo på Netflix och jag spela, då kan jag göra det ändå via denna (dock inte alla spel, Mario Kart fungerar ex. inte). Hur otroligt smidigt är inte det? 

Idag skall jag ge mig på Donkey Kong. Det skall tydligen vara ett ganska avancerat plattformsspel, så vi får se hur många svordomar som kommer med på köpet. Någonting annat jag har upptäckt är att prylar som dessa, vilka man velat ha sådär superduperlängetyp, nog helst inte skall köpas under en tentavecka. Mistakes were made, people.

Mitt sista tips: KÖP, BARA KÖP! And enjoy it! 

Välkomna till mitt nya krypin!

Hej!

Du som har hittat hit har förmodligen följt mig på denna adress tidigare, och om inte så är fallet är du ändå så välkommen så! 

Sedan jag började studera har livet tagit en ganska rejäl vändning. Det har varit en tuff period i mitt liv, men även den bästa. Ständigt nya utmaningar, inte bara kring studierna utan jag har även fått tagit en hel del fighter med mig själv. Mitt första år var sannerligen en kamp, och den allra viktigaste lärdom jag fick med mig efter 60 avslutade högskolepoäng i arkeologi hade egentligen ingenting med just det ämnet att göra, det handlade om mig. Om hur jag inte kan ligga i 180 på 30-väg utan att det skall resultera i konsekvenser, om hur jag inte kan pressa ur det där lilla extra när det inte finns någonting kvar att ta av. När sparlågan ständigt ligger på noll procent, eftersom den förbrukas gång på gång och aldrig någonsin får spraka igen. Att högsta betyg inte alltid är svaret på allt och att det där förbannad pappret som jag arbetat så hårt för inte spelar någon som helst jävla roll i slutändan. 

Prestationsbruden. Hon som alltid skall ligga i toppen, aldrig nosa någon i arslet, utan helt enkelt skall ligga först. Det är jag, men inte längre. När jag jobbade i somras och hann börja reflektera över året som gått förstod jag att det var dags att dra ned på tempot. Jag insåg då att de där ångestattackerna jag genomlidit i april och maj, då jag inte kunde andas och inte kunde sluta gråta, när jag låg i fosterställning och trodde att jag skulle dö eftersom hjärtat med all säkerhet skulle hoppa ur kroppen på mig, och faktiskt en kväll resulterade i en tripp till akuten, de var på riktigt. För mig var prestationsångest "normalt", det var ju någonting som bara skulle finnas där, helt naturligt, eftersom det var en nyckel till motivation. Inte ens dessa panikattacker stoppade mig, jag körde på i samma takt helt utan att reflektera över hur mycket lidande jag orsakade mig själv.

Och detta år går utmärkt, jag har fått in rutiner, jag umgås med vänner på ett helt annat sätt än innan. Ja, jag pluggar fortfarande väldigt mycket, minst tio timmar om dagen, men det är bättre än att plugga femton timmar och sedan stressa över att inte plugga de resterande vakna timmarna. Förstå vilken sjuk inställning jag hade förra året? Och vet ni vad? Det går faktiskt lika bra detta år som det gjord tidigare, om inte annat går det faktiskt bättre. Betygen rullar in som de ska nu, så att säga, och ändå har jag energi och tid över till annat än att sitta med näsan i böckerna dag ut och dag in! 

Så ja, jag tänkte faktiskt lite som så att mitt liv känns som nytt, så varför skall inte bloggen få hänga med på ett hörn också? Lika bra att köra på från början.

Vi hörs. <3