Läste nyss denna artikel där Jan Carlzon, höjdare inom SAS, förespråkar kvotering eftersom "kvinnorna snart kommer ta över". Det är med blandade känslor jag försöker processa det jag just läst. Dels är jag ingen förespråkare för kvotering. Det är inte på det viset vi vill få in varken kvinnor eller män i arbete eller i styrelsepositioner. Det är helt enkelt fel väg att gå. Det är kompetensen som är a och o. Könet hen föddes i skall inte vara förutsättningen, det skall individens förmåga att sköta sitt arbete snyggt och på allra bästa sätt vara. DET är förutsättningen, DET är någonting varenda chef där ute kan kräva av en människa som placerats på en viss position. Hur kan detta inte ses som självklart, år 2015?
Men det är inte just hans vilja att införa kvotering som stör mig mest. Det som gör mig mest förundrad är att vi här har en man som känner sig hotad av det kvinnliga könet. En man som anser att kvotering behövs, nu när mannens roll som högste hönset (enligt honom i alla fall) hotas. Jag vet inte hur jag skall se på detta om inte som en otroligt tragisk fars.
Ja, jag är för ett jämställt samhälle. Jag vill att arbetsfördelningen skall ske naturligt mellan kvinnor och män. Jag vill att kompetens skall ha större betydelse än vilket kön du föddes till. Jag vill att kvinnor och män skall kunna samverka, arbeta tillsammans, förstå varandra, uppmuntra varandra, TA HAND OM VARANDRA! Gå in på en arbetsintervju på samma villkor. Jag skulle vilja välkomna Carlzon till verkligheten. Kvinnans verklighet. Om du känner dig hotad, förtryckt eller liknande, då välkomnar jag dig att följa med på chuu-chuu-tåget i kvinnans historia, i hela världen, genom hela historien sedan vikinga- och medeltid. Jag vill be dig reflektera över detta, vad du just kläckt ur dig, hur du plötsligt känner dig hotad och skräckslagen inför en 70-30 uppdelning, när siffran tidigare varit betydligt högre. Fast åt andra hållet.
För ja, det du nu fruktar, Jan Carlzon, det är precis det feminismen hela tiden försökt motarbeta. Så många starka kvinnor har dukat under för just detta. En högst verklig verklighet, ingen fiktion, det var (och är fortfarande) på riktigt. Jag tror inte att du kallar dig själv feminist. Och jag tror faktiskt inte att du egentligen vill ha kvotering, 50-50, men nu när du känner dig hotad är det enligt dig en fin lösning som åtminstone är bättre än de där 70-30 som du är livrädd för, men det är knappast en upprättelse för alla de kvinnor som offrade sina egna liv för att kvinnan skulle få sin rösträtt. För att kvinnan skulle få vara gift och samtidigt ha ett jobb, för att kvinnan inte skulle vara fastlåst vid spisen och sina barn. För att kvinnan skulle få makten över sitt liv. Är det genom kvotering, på grund av hur rädd DU är, du vill hedra dessa människor som spillde sitt blod för mig och världens alla kvinnor?
Allt jag vet är att jag inte vill det, jag skulle känna mig allt för smutsig.
Vi hörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar