Du som har hittat hit har förmodligen följt mig på denna adress tidigare, och om inte så är fallet är du ändå så välkommen så!
Sedan jag började studera har livet tagit en ganska rejäl vändning. Det har varit en tuff period i mitt liv, men även den bästa. Ständigt nya utmaningar, inte bara kring studierna utan jag har även fått tagit en hel del fighter med mig själv. Mitt första år var sannerligen en kamp, och den allra viktigaste lärdom jag fick med mig efter 60 avslutade högskolepoäng i arkeologi hade egentligen ingenting med just det ämnet att göra, det handlade om mig. Om hur jag inte kan ligga i 180 på 30-väg utan att det skall resultera i konsekvenser, om hur jag inte kan pressa ur det där lilla extra när det inte finns någonting kvar att ta av. När sparlågan ständigt ligger på noll procent, eftersom den förbrukas gång på gång och aldrig någonsin får spraka igen. Att högsta betyg inte alltid är svaret på allt och att det där förbannad pappret som jag arbetat så hårt för inte spelar någon som helst jävla roll i slutändan.
Prestationsbruden. Hon som alltid skall ligga i toppen, aldrig nosa någon i arslet, utan helt enkelt skall ligga först. Det är jag, men inte längre. När jag jobbade i somras och hann börja reflektera över året som gått förstod jag att det var dags att dra ned på tempot. Jag insåg då att de där ångestattackerna jag genomlidit i april och maj, då jag inte kunde andas och inte kunde sluta gråta, när jag låg i fosterställning och trodde att jag skulle dö eftersom hjärtat med all säkerhet skulle hoppa ur kroppen på mig, och faktiskt en kväll resulterade i en tripp till akuten, de var på riktigt. För mig var prestationsångest "normalt", det var ju någonting som bara skulle finnas där, helt naturligt, eftersom det var en nyckel till motivation. Inte ens dessa panikattacker stoppade mig, jag körde på i samma takt helt utan att reflektera över hur mycket lidande jag orsakade mig själv.
Och detta år går utmärkt, jag har fått in rutiner, jag umgås med vänner på ett helt annat sätt än innan. Ja, jag pluggar fortfarande väldigt mycket, minst tio timmar om dagen, men det är bättre än att plugga femton timmar och sedan stressa över att inte plugga de resterande vakna timmarna. Förstå vilken sjuk inställning jag hade förra året? Och vet ni vad? Det går faktiskt lika bra detta år som det gjord tidigare, om inte annat går det faktiskt bättre. Betygen rullar in som de ska nu, så att säga, och ändå har jag energi och tid över till annat än att sitta med näsan i böckerna dag ut och dag in!
Så ja, jag tänkte faktiskt lite som så att mitt liv känns som nytt, så varför skall inte bloggen få hänga med på ett hörn också? Lika bra att köra på från början.
Vi hörs. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar