Jul utan julkänsla

Då var julen förbi. Äntligen. Igår firade vi tillsammans med syskon och respektive på mammas sida och jag gav en lättnads suck när kvällen var över. Inte för att jag ogillar min familj, tvärtom! Det var superkul att få busa med brorsdöttrarna och snacka lite skit med de vuxna, men julen i år har liksom inte känts som jul. Egentligen hade jag mer julkänsla i början av december än vad jag hade nu i helgen. För mig är det ingen jul utan snö, i princip, så egentligen borde jag bosätta mig uppåt i landet. Där finns det ju så det räcker och blir över! 

Men nu är det bara att ladda om inför nyår. Det ser jag i alla fall väldigt mycket fram emot. Kommer bli superkul! Sedan är det bara att ladda om IGEN inför hemresan till öjn den 9:e januari och Henkes födelsedag den 10:e januari. Och såklart(!) vår 10-årsdag den 18:e januari. December 2016 - januari 2017 är med andra ord extremt hektiskt. Mellan alla dagar skall jag dessutom hinna färdigställa och skicka in min B-uppsats, samt påbörja en C-kurs. 

Dags att lägga på ett kol? Japp... Hoppas i alla fall att ni alla har haft en underbart fin jul och att ni får ett fint nyår. <3 

Ett farväl jag inte ville ta

Den 16 december tog vi farväl, kent och jag, i Stockholm. Det var en underbar konsert. En salig blandning av det bästa, gammalt och nytt. Saknade FF, Blåjeans och Pärlor, men man kan inte få allt. Jag fick i alla fall ett avslut. Det blev många tårar när de drog igång Mannen I Den Vita Hatten och avslutade med Den Sista Sången. Det gjorde så jävla ont i mig att jag fick vända mig om och burra in ansiktet i bröstet på Henke en stund för att mäkta med. De har varit med mig sedan jag var 12 år gammal och köpte Vapen & Ammunition, som jag sedan lyssnade sönder i flickrummet. De har varit med mig i tonårsfrustration såväl som vuxenliv, och de har alltid varit lika aktuella. Lika stöttande och tröstande. Det är svårt för mig att i ord beskriva hur mycket de betytt, och hur otroligt saknade de kommer vara. 

Jag tog en enda bild under konserten, det är den ni ser ovan. Istället för att stå med mobilen bara njöt jag, tog min sista chans och insöp kärleken. Många omkring mig stod konstant klistrade till mobilen och jag ville nästan skrika "KOM TILL NUET, SNÄLLA!" för de där trehundra bilderna är inte värt ett smack senare i jämförelse med faktisk närvaro. Enligt mig, säkerligen känner någon annorlunda och det är såklart okej! 

Tack kent, för allt. Ni kommer alltid vara mina hjältar! 💗

Lucka nummer 1

Lucka nummer 1: Vad är din drömbild av julafton i år? 

I år är faktiskt första julafton då vi inte skall ha några julklappar, och jag längtar mer än någonsin! I år hoppas jag på att kunna spela Bingolotto (som jag aldrig gjort förr, dessutom) tillsammans med mamma och pappa under uppesittarkvällen. I reklampauserna skall jag smyga ned i källaren och roffa åt mig lite julgodis som jag gjort tidigare under dagen. 

På julafton är det maxat familjemys, jullunch, julmiddag, några slöa timmar framför julfilmer på Netflix och Kalle Anka vid 15.00 som gäller. En promenad, förhoppningsvis i snö. Kanske lite sällskapsspel, och MASSOR av julmust! Är det någonting jag verkligen njuter av på julen är det clementiner och julmust. 

Men framförallt hoppas jag på att alla får vara friska och njuta av julen. Att vi får ta hand om varandra och bara andas in lugnet. Slippa stressen, slappna av. Min mor blir gärna stressad under jul men i år skall jag göra allt i världen för att det inte skall bli så! Julen skall ju vara en fridfull afton. 

Detta är lucka ett i Kajsons julkalender. Haka på ni med, och ha en förbannat fin jul i år! Försök att släppa pressen och bara njut! 💗😍

Inget skämt

Det blåser omkring 25 s/m på ön idag. Jag älskar den här ön, men inte idag. Skulle öppna balkongdörren för att ta en Pepsi förut - flög med och var övertygad om att det var slutet på mitt liv, att jag skulle flyga över balkongräcket. Jag flög alltså med dörren ut och sträckte armen på köpet. Såg min tid på jorden passera i revy. 

Omkring tio timmar senare skall jag gå ut igen för att hämta ytterligare en Pepsi (beroende much) bara för att upptäcka att hälften ligger på grannens altan. Plattan har vält över kanten. Henke fick gå ut på pepsijakt, för jag går fan inte ut i det här vädret. Precis utanför mitt fönster står gatulyktan och vajar. Skulle inte förvåna mig om fönstren rök med inatt.

Och just ja, det snöar också. Varför inte liksom? Lika bra att få allt på en gång. Snö i 25 s/m i ansiktet är lika med smärta...

Trevlig kväll på er! <3 

Min kropp. Min jävla kropp.

Minus 30-40kg, men hur? Min jävla kropp!

Jag sitter och funderar på nyårslöften, sådana som är till för att brytas, men för en gångs skull kanske faktiskt kan hållas. År 2014 var det att sluta röka. Nu gick det åt helvete den här gången också - en överraskning för mig eftersom allt kändes så jävla bra - så det är ett som gäller inför 2017. Den första januari får det fan vara nog! 

Men så har jag även tänkt mycket på allt kring min kropp. Egentligen - vad jag själv upplevt - mår jag inte rent fysiskt dåligt i min kropp. Jag har ungefär samma flås i Visbys backar som mina normalstora vänner och klarar mig som alla andra i vardagen. Mitt problem är det psykiska. Jag vill kunna gå in i en klädbutik och köpa den där fina toppen och de där underbart snygga jeansen, eller äta godis inför folk utan att skämmas. Kunna se klok ut i den där jackan som jag vill köpa men inte riktigt kan knäppa. Kunna bära oversize-tröjor utan att se ut som ett tält på två ben. I mitt liv finns det ingenting som ger mig mer ångest än en provhytt - jag vet aldrig om jag skall gå ut med ett leende på läpparna eller bryta ihop (oftast det senare). Jag vill bara vara bekväm! Inte vara rädd eller känna mig exkluderad! 

Jag har varit smal (normalstor) en enda gång i mitt liv och det var när ätstörningarna smög sig in i mitt liv. Dit vill jag aldrig mer igen, aldrig! Jag vägrar räkna kalorier, lägga mig hungrig för att sova eller äta lunch/middag på en assiett. Så hur i helvete skall jag lyckas med detta?! 

Mitt mål är att gå ned 30-40kg i vikt. Just nu kan jag inte ens se mig själv gå ned 10kg. Min kropp gillar inte att gå ned i vikt. Jag kan gå en mil om dagen i fem veckor, äta normalt och ändå inte tappa ett endaste litet jävla kilo! Det här är så svårt för mig att förstå; vad gör jag för fel? Eller är det min kropp som helt enkelt inte fungerar som den "ska"? Kan inte alla gå ned i vikt? 

Utöver det faktum att jag, uppenbarligen, har sjukt svårt att gå ned i vikt förstår jag inte hur i helvete jag ens blivit tjock. Visst, när jag var yngre käkade jag en hel del onyttigheter och brydde mig ärligt inte så mycket; men nu? Jag äter normalt; frukost, lunch, middag. Ibland äter jag godis (ytterst sällan!), men oftast är jag nöjd med några oliver, kanske lite nötter eller en frukt när sötsuget sätter in. 

Jag står handfallen här. Har ingen aning om hur detta skall gå till. Är egentligen inte ens motiverad, eftersom det känns snudd på omöjligt. Samtidigt vill jag inte vara en tjockis for life. Jag vill inte. Tanken får det att svida bakom ögonlocken och ångesten smyger sig på. Jag är så JÄVLA trött på min JÄVLA kropp, men jag vet verkligen inte vad fan jag skall ta mig till... 

Helvete. 

Jag startar en ny kategori: "En viktresa". Skall göra allt i min väg för att komma till botten med detta, för jag vill verkligen leva ett lyckligt liv. Om jag så skall lägga mig under kniven eller gå genom sjukvården på något vis. Är så trött på detta, det gör verkligen ont i hela mig när jag skriver detta inlägg och tårarna är inte långt bort. Jag hoppas verkligen på att kunna utöka denna kategori, för nu känns det som rock bottom... 

Helvete, helvete, helvete. 

Sista gången

När jag var 18 år gammal började jag röka. Det hela började oskyldigt, jag tyckte det var ganska vidrigt, men jag fortsatte och det blev "gott". Till slut var jag rökare. I år är det åtta år sedan. År 2014 slutade jag röka, i ett halvår. Sedan hamnade jag på fest med groggen i ena handen och ciggen i den andra. Fast, igen. 

Så för ett tag sedan fick jag nog och skrev upp ett slutdatum i min kalender. Min hals var helt igenkorkad, spänningshuvudvärken konstant och tröttheten total. Andningen var hemsk, hostan outhärdlig, plånboken tom för jämnan. Oron total för om jag verkligen hade råd med cigg om jag var tvungen att köpa mat. Det är sjukt! Cigg före käk, beroende före överlevnad. Jag skojar inte, vissa dagar kunde jag skippa lunchen, leva på kaffe och cigg till klockan 19-20 på kvällen. Kom igen? Och det här ständiga tvånget att alltid lämna det jag sysslade med för stunden, om det så var plugg, spel tillsammans med vänner eller en vanlig konversation, bara för att få röka. För att få suga in gift i lungorna! Ciggen må vara en social aktivitet för de som "är med i klubben", men den är även extremt asocial när saker och ting får stå åt sidan för de där minuterna det tar att röka upp en. Hemskt. 

Idag är jag inne på dag fyra efter mitt rökstopp. Hittills har jag faktiskt inte haft en enda outhärdlig dag, då sägs ändå dag två och tre vara de absolut värsta. Nu snusar jag visserligen, för att ta ut olika aspekter i olika takt; först skall jag få bort vanan att tända, lyfta och röka ciggen, steg två är att utrota nikotinberoendet. Sist var nikotinberoendet mitt absolut minsta problem, det gick faktiskt förbi mig utan att jag ens märkte det. Den absolut tuffaste utmaningen för mig år 2014 var att bli av med vanan som satt i händerna, snuset skippade jag efter inte ens en vecka och det rörde mig inte i ryggen. 

Anledningen till att det går så bra, peppar peppar ta i trä, är förmodligen för att jag tröttnade så brutalt. Dessutom är det en helvetes fin motivation att faktiskt ha styrkan att stå emot och att majoriteten av tiden inte ens fundera på ciggen eller ha ett sug efter den. Enligt mig själv har jag gjort enorma framsteg på bara dessa dagar och kan inte se hur detta skulle kunna vända till det negativa. Mitt absoluta bevis på att jag verkligen, verkligen vill och kan fick jag idag då jag utan några som helst problem kunde stå bredvid rökare utan att ens vilja tända en själv. Jag känner mig så jävla stark! Så otroligt stark! Och fri! 

Det här är sista gången jag slutar röka, och det känns underbart. Det är viktigt att tro på sig själv när ingen annan gör det, och jag tror mer på mig själv än någonsin! <3 

13th

 

Jag har precis sett årets viktigaste dokumentär - alla kategorier: 13th. Jag grät mer än en gång och sitter just nu med en underlig känsla av ångest i kroppen. Det är inte många som läser min blogg, men kan jag få två eller tre personer att se den här dokumentären anser jag det vara en vinst. Kan dessa två eller tre personer sedan sprida vidare ordet till ytterligare två eller tre personer, då har vi skapat en viktig kedja. 

Så se dokumentären, för den är viktig. Inte bara i USA, utan även här i Sverige där rasismen går som en våg genom landet. I ett land där efterlysta brottslingar antas vara invandrare, där alla våldtäktsmän är av utländsk härkomst till dess att "motsatsen är bevisad". Eller i ett land där förtryckare jobbar mot förtryck genom att anordna demonstrationer i ära till våldtäktsoffer, i rasismens anda, för att liksom ta tillvara på tillfället som getts. Det är obeskrivligt vidrigt, snuskigt, smutsigt, fult och respektlöst! 

Ta er tiden att bli upplysta!