På bilden ser ni mig. En 26-årig tjej som alltid tvivlat på sig själv. Som aldrig har tyckt om att se sin egen spegelbild. Valkar, jeansen sitter lustigt på min kropp, brösten är för stora, håret är aldrig sådär fint som det är på alla andra, och anklarna är alldeles för knubbiga. För någon som aldrig haft dessa tankar kring övervikt i huvudet är det nog svårt att greppa, svårt att förstå varför dessa tankar ens existerar.
Och vet ni? Inte ens jag förstår. I hela mitt liv har jag gått runt med dessa tankar, alltid tänkt att jag skall ha ett liv till, ett liv som inte innehåller obekväma jeans eller skam över att blotta sig själv i bikini. "När jag går ner i vikt..." är en ständig tanke hos mig. Den finns alltid, alltid, alltid med mig. Jag har ständigt skuldbelagt mig själv. Känt skam över att äta godis eller riktigt god mat. Känt skam i kassan på ICA när jag skall betala en chokladkaka. Känt skam när jag jobbat i kassan, förra sommaren, eftersom jag inte såg ut som de andra tjejerna. Eftersom jag var tjock och personaltröjan tight, och alla andra var ju så fina.
Men jag är trött på det här nu. Riktigt jävla trött! Den senaste tiden har jag börjat älska mig själv på en helt ny nivå. Jag har sökt inspiration hos människor jag ser upp till, följt människors kamp mot övervikt, och sett hur de ger absolut noll fucks angående vad andra tycker. Jag jobbar på att inte tänka "när jag går ner i vikt..." utan istället "jag är här nu, det som kommer det kommer". För vem fan är jag att sätta krokben för mig själv? Vem fan är jag att inte tillåta mig själv att njuta? Vem fan är JAG att bestämma att njutningen skall komma senare, när alla de där målen är nådda? Jag har ett ansvar mot mig själv, mot min kropp, att leva ett hälsosamt och lyckligt liv; och kanske framförallt att alltid njuta. Att njuta på resan, att göra resan till någonting roligt, någonting för mig själv, istället för någonting som "måste göras". Istället för någonting skamfyllt. Framförallt har jag insett att det är någonting jag måste göra för MIG SJÄLV, en tanke som inte alltid varit så självklar för mig. Bara det är ju indikation nog på att någonting inte har stått riktigt rätt till, varken hos mig själv eller hos samhället som ständigt sysslar med body shaming.
Så snälla, snälla, snälla, fina vackra människa! Om du läser det här och känner igen dig: älska dig själv, för tusan! Försök plocka upp alla de där positiva bitarna i ditt liv. Ta vara på varenda liten positiv tanke du har kring dig själv; kring din person och din kropp. Tillåt dig själv att njuta av livet, IDAG, inte imorgon, IDAG! Jag menar, om du tänker efter en kort stund, vad är det egentligen du väntar på?
Love and be loved. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar